Ro

Det sävliga liv vi lever med verkligheten som cirklar runt oss.

Oh du gråtfärdiga Pheron, dina ögon förblindar dig från det som är viktigt.

Jag stävjar mig mot stridens strömmar, flyktiga tankar och känslor.

Lyfta! Lyfta ditt huvud mot sky och blicka in i oändligheten, våga ej dra för mörkrets skynken!

Må tusen strålar lysa upp ditt inre, i samklang med hjärtats bultande skall du buga för evigheten.

Att våga ta första steget

känns som flera tusen

Visset innehar min själ någon form av etablisemang i mitt innre.

Jag kan inte direkt påstå att den får någon utökad levnadsstandard, men den huserar där.  Nu för tiden begår jag på kemisk väg lyckotagningar för att jämna ut det dom vill kalla ”nedsatt stämning’. Jag är lite som en fest utan ljus och ljud.

Jag är tudelad kring den kemiska effektiviteten, eller – snarare, jag tvivlar inte på dess verkan men om det är något för mig. För en produktiv samtida kapitalist är det nog ett måste, att verka kring hårdvalutans krassa ting är ett måste.

Men för min inre process, den kreativa om än kortvariga i ett hav av mörker måste jag nog hävda att än så länge har den vart mer hämmande än framgångsrik. Jag saknar smått mina inre dialoger, ett lika stort tecken på galenskap som genidrag. De var trygga, där kunde jag växla ord med vänner som jag inte har på riktigt.

Nu mera ekar det tomt, i manins betongkala hallar ligger dammet stilla på golvet och väntar på demonernas återkomst. En gång i tiden var det friskt med dem, de trängdes och klättrade på varandra. Först skulle de vara att komma fram till pannloberna, först med att viska sina illagjutna giftpilar in i mitt sinne. Men med en livstid av kamp, ett rasande krig som böljade fram och tillbaka som skördade många emotionella offer såg jag mig som segrare. Jag kuvade bestarna och förde dialoger med den där jag dikterade villkoren.

Det verkar nu som om sista slaget är vunnet, de har evakuerat och flytt fältet. Någonstans finns det gömda flyktingläger med de mest vansinniga monster som slickar sina sår. Tiden utgör väl när de kommer tillbaka.

Dock kan det vara en fråga om vanesak, jag tar det som en utmaning. Sent skall syndaren vakna om han ej vågar sig på förändring, likt skall jag tackla detta nya år med nya friska tag. Min själ skall få ökad levnadsstandard, frågan är dock lik 70-90tals biståndsprojekt: Exakt vad är livsglädje?

Cheers

En vag nyans

av mänsklighet.

first

nooo

Ton!c

http://www.youtube.com/watch?v=NWxvBClCGck&feature=related

Tid

När är det min tur att känna?

Kass på namn

Efter mycket arbete på hjärnkontoret, långt in på de stilla småtimmarna. När ljudet från stadslivets gator försvunnit och kvar vilar bara en skräckblandad förtjusning av det vardagliga nattlivets mysiga okända. Där en upplyst stad från ovan ger ett sken av att vara en magisk värld fylld med de vildaste äventyr. Där trampande skor bakom dig i en dåligt upplyst park drar sinnen till dess yttersta spets. Mörka gränder bildar avgrunder av osäkerhet, rädslan sveper sig kring likt en filt framför brasan.

Reflektionerna i kontorsbyggnadernas kala glasfasader gömmer sent arbetande kostymer och prydligt strykta kjolar, smidandes planer för ytterligare marginaler. Procentenheter, milimeter, precision, en dånande styrka av lydiga pojkar och flickor som drömde om att se världen från ryggen på en drake. Fastkedjade i silkesbojor.

Efter mycket omtanke, efterspel och djupa andetag kan jag bara konstatera det simplaste: Jag är inget annat än människa.

Creationism

I want to create

nothing is nothing

so why not do something

as its not nothing

break down nothing not hing

Jag vill skapa

inget är inget

så varför inte göra något

eftersom det inte är inget

bryt ner inget ing et